Jag och mitt nya kök

Stig på, välkommen in! Jag heter Marie Malmenskog. Här bor jag i ett hus vid Hornborgasjöns västra strand i norra Skaraborg, omgivet av ett uråldrigt odlingslandskap med hällkistor, griftgångar, rösen och gravfält från hedenhös till medeltid. Vallebygden tillhör den bålde riddaren och korsfararen Arns domäner i Jan Guillous romansvit. Här och var står kloster kvar och ruiner där rosor klänger på vittrade murar.

Mitt hus byggdes för hundra år sedan som ersättning för en uttjänt manbyggnad som sedermera revs. Det nya huset uppfördes i kärnvirke av timmer från gårdens egen skog och lär nog stå hundra år till på stadig grund i stenig jord.

Gårdens forna ägare skänkte en gång i tiden en brudkrona till byns kyrka. Fler än jag i min familj har stått brud i kronan av guld och ädla stenar.

Hur ska man beskriva mitt hus? Säg det, kanske som nationalromantik på tröskeln till tjugotalsklassicism med modernismen runt knuten, en skön fläkt av Swedish Grace.

Det mesta är bevarat. Verandan är den ursprungliga med glas i böjd och spröd spröjs, numera varsamt renoverad av en lokal yrkesman. Men köket är splitter nytt. Det skulle man möjligen inte tro. Kvänums Modern Classic Steneby är som gjort för huset, förvisso inte original men äkta vara och gediget hantverk rakt igenom. Valet föll sig naturligt. Inte enbart för att jag sedan snart tjugo år jobbar med PR och marknadsföring på Kvänum. Stilen passade helt enkelt perfekt, som hand i handske.

Min farmor hade ett kök från Kvänum, mina föräldrar likaså. Det går i släkten. Farmor är borta men hennes kök i valnöt från 70-talet finns kvar. I hennes gamla hus bor nu en barnfamilj. Mitt förra kök – ett tjugofem år gammalt Linné i ask med lådor i björk – residerar nu i ena flygeln till ett barockslott här i närheten. Mitt nya har uppgraderats med lådor av kunglig ek från Visingsö, kökslåda i limiterad upplaga med andra ord.

Om sanningen ska fram fick Kvänums nya Modern Classic Steneby namn av min hemsocken Stenum. Ändelsen um är fornsvenska för hem eller by och vanligt här i traktens ortnamn.

Med visst fog kan man invända att jag är part i målet. Ändå är jag vansinnigt förälskad i mitt kök - de öppna, ribbade hyllplanen, de härliga arbetsytorna, de tunt skurna bänkskivorna i kvartsit som carpaccio av sten, luckans osökta enkelhet, knoppen Frö med sitt smidiga grepp, kulören Mistral med sin milda lyster i det flödande dagsljuset, och spiskåpan, den ljusa kåpan som på något underligt vis välsignar hemmets härd, spisen från Ilve.

Ibland kommer jag på mig själv med att bli lite avundsjuk på den som bor här. Det är då jag får nypa mig i armen.