Ett slott från stormaktstiden

En saga eller ramsa om Sverige – ägarlängden från sent 1300-tal till dags dato upptar först ofrälse namn med adligt tillägg och från 1500-talet i huvudsak idel ädel adel som Ulfstand, Cruus, Hästhufvud, Schild, von Post, Brahe, Bankow, Rosenstierna, Wrangel och Koskull med vapensköld och valspråk. Genom arv, giftermål, släktskap eller förvärv överantvardas gården från en ätt till en annan. 1826 tar det till synes ett brått slut. Men icke. Bakom Vattholma Bruks Intressenter, senare Aktiebolag, döljer sig ett antal adelsfamiljer som håller ställningarna ytterligare ett trekvartssekel. Därefter tar de ofrälse vid. Nuvarande ägaren heter Pettersson.

Runes karriär påminner om den äldre adelns. Han ärvde ett småbruk i trakten och lyckades genom flit, förutseende och en och annan lyckad affär skrapa ihop ett ansenligt markinnehav som numera även inbegriper Årby slott i Rasbokil några mil nordost om Uppsala. Idag är han pensionär men jobbar oförtrutet vidare. Han minns slottet från sin uppväxt. Rune hade kompisar från skolan som växte upp på Årby. Här smygrökte han sin första cigarrett, Pacific utan filter.

Inte långt från kyrkan med klockstapel från 1700-talet tronar slottet på en höjd, i vägkröken nedanför vilar en skock får i skuggan av ett träd. Ängderna kan med visst fog betraktas som pastorala. Det gamla säteriet ersattes åren kring 1650 med det nuvarande slottet. Byggherre var fältöversten Jurgen Schildt, en livländsk ädling med rötterna i Bayern som vunnit inträde på riddarhuset i Stockholm. Förmodligen började denne baltiske lantjunkare med att rusta upp den norra flygeln för att ha någonstans att bo medan den nya manbyggnaden uppfördes. Flygeln står där än idag med lås och nyckel från 1500-tal.

Teglet slogs på gården. Leran togs från annan håll. Torpare och bönder under godset rekryterades till bygget som dagsverkare. En ritkunnig murmästare ledde arbetet. Vem är okänt. En bildhuggare stod för utsmyckningen och möjligen ritningarna till hela huset. Han kan ha hetat Jakob Blume, fallen efter en av de berömda bröderna i en stenhuggardynasti som några decennier tidigare invandrat från Bremen. Det är i vart fall lokalhistorikern Ingvar Erikssons välgrundade tes. Han har skrivit en gedigen bok i ämnet, Historien om Årby.

Bildhuggeriet inskränker sig utvändigt till entréns pampiga portal i sandsten. Minst lika dekorativ, om än inte fullt så anslående, är fasadens rad av smidda öglor. I äldre tider förstärktes bjälklag och balkar med ankarjärn. Ett järn bestod av dragstång och ankarslut som fästes i murverket. Öglorna är sprintar som håller ihop hela bygget. Husets knutar i granit har formen av en hörnkedja där sten varvats korsvis med lång- och kortsida utåt. Det enkla lilla slottet med valmat tak, släta murar och sockel av grå granit är på något vis sinnebilden för svensk stormaktstid, Vasaättens och karolinernas karga era, som stiget ur ett kopparstick från perioden av den oförliknelige Erik Dahlberg, tecknare, arkitekt och greve, född Jönsson, en tidig klassresenär.

Genom seklerna har Årby tjänat som herresäte, sädesmagasin, statarboställe och affärsdrivande företa, bland annat. Egendomen har upplevt glansdagar och djupaste förfall, varit föremål för spekulation och gått ur hand i hand, slottet har vanskötts och skogen skövlats. Hos familjen Båth-Johansson hamnade gården slutligen i goda händer. Efter makens frånfälle på 40-talet vilade ansvaret på fru Stina Båth ensam. Ägorna beskogades, jorden brukades, riddarsalen restaurerades, fönster byttes, vindskupor revs och taket återställdes i ursprungligt skick.

Rune förvaltar idag ett rikt kulturarv med den äran och fullföljer arbetet med att sätta slottet i stånd. Ännu finns en del att göra. Själv bor slottsherren kvar på sin gård och där tänker han stanna. Denne försynte och vänlige jorddrott tar oss på en guidad tur genom gemaken. Från entréhallen leder en trappa uppåt och en neråt under ett mäktigt kryssvalv. På ovanvåningen finns en hyreslägenhet och i källaren mörka fängelsehålor dit vi inte vågar oss ner.

Riddarsalens öppna spis är rätt illa åtgången och till synes i behov av lagning. Spiselkransen i sandsten är troligen även den ett verk av ovan nämnde Jakob Blume. Det sägs att stycken av stenen genom åren brutits loss och använts som bryne till yxa och lie under perioder när torpare och statare var inhysta på det kalla och dragiga slottet medan herrskapet satt i backstugans spisvärme. Såsom Rune återger historien blir den trasiga härden ett vittnesbörd om svårare tider och kanske just därför värd att bevara som den är.

Förmaket är det första i en svit av rum och kök som nu rustats och upplåts för bröllop, dop, fest, samkväm, litteraturaftnar, kammarkonserter och yogakurser. En dörr leder ut i en stramt stensatt liten nyanlagd trädgård. På förmakets väggar vindlar en sagolik ornamentmålning längs taket och ner i fönstrens nischer, förmodligen tidigt 1700-tal, ännu inte rokoko, måhända inspirerad av Främre Orientens arabesker, någon i den närmsta kretsen kamperade ihop med den tolfte Karl vid kalabaliken i Bender 1713, så vem vet. Därtill finns en något bisarr allegorisk plafondmålning föreställande en stork med ett mänskligt anlete på bröstet som nyper sig själv med näbben i näsan, en trasslig men tänkvärd historia på det gamla grekiska temat hybris och nemesis, eller högmod går före fall.

Kapellet är ett mindre rum för ceremoniellt bruk med vackert välvt tak. Stämningen är stillsam och kontemplativ. Stina Båth lät lägga ett golv i handslaget tegel på 60-talet. Någon har legat på knä och noggrant satt stenen från Finsta Tegelbruk i klassiskt blockförband, nästan som en bön. På väggen hänger ett litet svartvitt tryck av vad som ser ut att vara Nattvarden av Lionardo da Vinci i dominikanerklostret Santa Maria delle Grazie i Milano men möjligen är en okänd mästare.

Rubbet revs ut, sänkta tak, gips, plast, cement, vajrar, betong, hönsnät och allsköns bråte, puts väck. Rune och hans medhjälpare knackade sig genom århundraden in på bara stenen och kalkslog väggarna, i ljus puts trädde valv och djupa nischer fram på nytt. Tak i uråldrig ek frilades. Gamla gångjärn smiddes om till ljushållare. Fönsterbänkar av ek som blivit liggande sedan 70-talet är slöjdade enbart med motorsåg, i sig ett konststycke. Avträdet från 1600-talet förvandlades till skafferi. Kökets inredning i övrigt lämnade Rune med varm hand åt Kvänum och vår formgivare Per Fernholm.

Per mönstrade en veteran ur vårt Real Classic-garde. Luckan Broby är handmålad på ask med kanter i massivt trä och traditionell hålkälsprofil i innerkant, ytterst värdig ett slottskök med högt i tak och atmosfär av 1600-tal. Kulören Rain står stiligt mot golvets stora klinkers i grå och röd kalksten från Kinnekulle, rustikt och solitt, som ett fjärran eko av den karolinska barocken. I gengäld gör underskåpens uppdragna sockel med fötter och rundade hörn ett lätt och luftigt intryck, släpper lite från golvet som Per säger, liksom vårt arbetsbord i eke med ribbat underrede och skiva av ek från gården. Knoppen är genomgående Frö som här fått sällskap av nya slanka handtaget Frö, kran är Roma i ett par varianter, allt i mässing. Slottsherren själv är mer än nöjd. Det är ju ändå Formel 1, liksom, säger Rune.