Snickar-Gustav

Han var en av Jolos stora förebilder. Som R. Ekblom publicerade slavisten från Uppsala tre klassiska böcker om sina irrfärder med tåg i Europa första häften av förra seklet, Åka tåg 3:dje klass, Tur och retur samt När tåget slirar.

Denne västgötason och kosmopolit var aldrig så lycklig som när han for tredje klass genom sina fäders landskap, makligt gungande i smalspårets meanderslingor mellan sjöarna i söder, genom skogen och ut på slätten i norr. ”Snart öppnade sig vidare utsikter. Blåaktig dimma låg över de frodiga fälten. Genom diset tonade den bortom dem liggande skogen i gendarmblått, medan de små med rödfärg bestrukna stugorna gingo i karmin.”

Till detta det skönaste av landskap på jorden föddes John Gustav Adolf Johansson 1893. I en av de där små stugorna växte han upp med sina föräldrar och en syster.

Som sagt, det var snickare han skulle bli, Gustav. Vid sexton års ålder stegade han in på Eskilstuna-Boden i Lidköping och köpte sina första verktyg – hammare, ryggsåg, bågcirkel, vattenpass, smygvinkel och navare. Rubank, en större släthyvel, tillverkade han själv, liksom en mindre putshyvel, listhyvlar med olika profiler samt en liten skrubbhyvel med välvd sula.

På den tiden satte snickarna en ära i att göra sina egna hyvlar, helst i ädelträ, ofta blodbok. Underdelen av hyveln, sulan, belades med slitstark ek. Hornet, det främre handtaget, gjordes i flammig björk om man inte hittade äkta masur. Stålet köpte man i järnhandeln eller lät smida. I snart sagt varje by fanns en smed.

Gustaf började arbeta på byggen, lärde sig allt om hållfasthet, konstruktion och dimensionering av plank, bräder och reglar. Han övade sig i att läsa ritningar och beräkna materialåtgång. Och först som sist lärde han sig hantera hammare och spik. 1918 var Gustav med på bygget av Statens lagerhus i Vara och trampade varje morgon de två milen över slätten med mor Anna Kajsas matsäck i en låda på pakethållaren, förmodligen en brun Unikabox från Mariestad. Velocipeden var hans fars av märket Polstjernan från Wiklunds fabriker med tillverkningsnummer 36171. 1904 hade den kostat 151 kronor. För 20 öre medföljde ett extra ventilgummi. Gustav förde själv tidigt kassabok. 1912 hade han gått kurs och fått betyget Med Beröm Godkänd.

Arbetet på byggena var säsongbetonat. Väder och vind satte villkoren. När han inte byggde hus, cyklade Gustav runt och hjälpte folk på bygden med ympning och beskärning. Han hade utbildat sig till trädskötare – arborist skulle man kanske säga idag. Den lokala fruktodlarföreningen i Jungs och Salebys socknar anordnade kurser. I trädgården på Åsbogatan står en oxel med underlig frukt, Esperens Herrepäron. Ympen tog Gustav från sina föräldrars trädgård i Jung. Varje år blommar den och bär frukt som en hälsning från det förflutna.

Gustav tyckte om träd. På slätten växer de glest, inte fler än att man lär känna dem, träd som väntar troget i nästa krök. I detta gamla kulturlandskap finns träd som är rikskända. På sin resa 1746 fann Linné en ovanlig ek. ”En different varietet, som aldrig tilförene af Swenska Botanicis blifwit i akt tagen”, skriver han i sin Wästgötaresa. Och inte långt från Kvänum står ännu landets äldsta ask, ett uråldrigt träd med rötterna i 1300-talet.

Träd lever vidare i träet, brukar det sägas. Gustav visste det. Han lärde sig det mesta om skog, timmer och bräder, om avverkning, sågning och torkning, om löv, gran och fur. Furorna hemmavid dög inte. Man måste norrut för att finna tätvuxen tall.

Småningom sökte han sig från byggen till möbelsnickeri. Hos Claes Fredén i Kvänum lärde han sig hantverket, allt från enkla tappade och pinnade köksstolar till spegelbyråar med små schatull och lavoarer på svarvade ben, hela möblemanget.

Kvänum var så ungt att de flesta mindes när det inte fanns, en liten livaktig industri- och handelsort utmed smalspåret mellan Göteborg och Skara, från 1913 municipalsamhälle. Järnvägen var pulsådern och stationen det lilla samhällets hjärta. Resenärer betjänades, det vevades på visarapparater eller kaffekvarnar som telegraferna också kallades, semaforer ställdes och vagnar rangerades, det gnisslade och gnällde, ånga pös och visslor tjöt, gods lossades och lassades. Idag är spåret uppbrutet. Kvar längs den gamla nedlagda Västgötabanan står tomma perronger som uråldriga sarkofager i det höga gräset.

En faktura från 14:e april 1924

Silor och gamla spannmålsmagasin påminner om den näring som i sekler varit förhärskande i trakten. På Gustavs tid fanns stora gårdar och små hemman, rika bönder och fattiga hantverkare som efter laga skiftet fått en möjlighet att dryga ut sin inkomst på utmarker med mager jord. Sötapel, syren, snöbärssnår och vittrade husgrunder berättar än idag om deras strävsamma liv. Gustavs far var en av dem.

Men nu var det nya bråda tider, byggruschens glada dagar. Ur tomma intet sprang Kvänum upp på slätten. Textil- och tegelindustri anlades. Efter en nedgång under första världskriget tog konjunkturen fart igen. I Kvänum sjöd fortfarande nybyggarandan.

1923 stod Gustavs hus på Åsbogatan klart. I undervåningen startade han Gustav Johanssons Snickeriverkstad. Familjen bodde ovanpå. Från ett hörn i verkstan ledde en trappa upp i lägenheten. Först var det bara Anna och Gustav. Sedan kom barnen, Inger, Rune, Ulla, och sist Lena. Rune föddes 1925. Han minns doften av trä och lukten av linolja och att han gömde sig i de krulliga hyvelspånen och hur han ramlade en gång och slog sig och fick ett ärr.

Den faluröda kåken i trä med brutet tak ligger kvar. Gustavs hyvelbänk står där med verktygen, som om han bara var ute en vända. Utrustningen är intakt. En hel historia har stuvats in i den gamla verkstan. I ett hörn har en liten vilsen hop av limknektar samlats.

Här snickrade Gustav garnvindor, syskrin och stolar, men också fönsterbågar i kärnvirke, dörrar och trappor – komponenter och måttanpassade snickerier i husbyggen. Att konstruera och bygga en trappa var en konst. Med hänsyn till takhöjd skulle lutning, svängning, avsats, plan och sättsteg beräknas. Uppgiften krävde sin yrkesman.

Hyvelbänken stod vid fönstret. Snickaren var beroende av dagsljuset. Belysningen i övrigt var sparsam – några nakna glödlampor i sockel. Gustav var en av de första i Kvänum att dra in el. Familjen var också ensam om att ha telefon i kvarteret. Nr 12 gällde som anrop och barnen fick ofta gå bud till grannar utan telefon.

Som snickare och entreprenör fick Gustav vara beredd på det mesta. Kjällströms mekaniska tillverkade fodermjölskvarnar till traktens bönder. Kvarnarna stod på ett stativ – en fot av trä. Ibland var det bråttom. Telefonen ringde. Är Kjällströms fötter klara, ropade hustru Anna eller något av barnen som kom rusande över gården.

Lokal och plötslig efterfrågan styrde delvis hans vardag – en skattlåda till en bikupa, en balusterdocka till ett räcke, en svängesticka till ett tröskverk. Stickorna var ännu en lokal artikel, tunna ribbor av trä som sållen hängde i. De skulle vara rakvuxna, sega och fjädrande. Gick de av fick snickaren en beställning som expedierades per omgående.

Få snickare går omärkta genom livet. En enda gång råkade Gustav illa ut. Han böjde en svängesticka för att pröva spänsten i den. Stickan gick av på mitten och sprättade upp höger handflata. Lidköpings lasarett sydde ihop handen och han klarade sig utan men. Rune som var bara pojken fick hjälpa Gustav med växelspaken i bilen under konvalescensen.

Gustav skaffade band- och klyvsåg, rikt- och planhyvel, borr- och fräsmaskin. Maskinerna drevs med elmotor och rem. Virke togs in genom en lucka i ena gavelväggen. Plank och bräder förvarades på konsoler utmed ena långväggen och bärplan som hängde från taket. Utrymmet användes optimalt. Kaminen eldades med spill och spån.

Ett långt rökrör spred spisvärme i lokalen. Spån samlades i drivor på golvet – utsug saknades. Med jämna mellanrum sopades spånet ihop och såldes säckvis som isolering i väggar och bjälklag.

Tidvis fanns ett par tre anställda. Mot slutet av 20-talet började de tillverka vävstolar. Fattigvården i Malmö betalade 50 kronor styck. En liten export kom igång, vävstolar i en byggsats av stativ, bommar, kuggkransar, spännhakar, skälribbor, lattor, vinklar och trampor. Rune minns hur han som pojke fick följa med till Falköping och lasta godset för vidare befordran med tåg till Holland och Tyskland.

Då och då hade Gustav en glimrande idé, ett infall som måste prövas. Som ett kombinerat säng- och läsbord, en hopfällbar variant med fotdel, stativ och ställbar skiva. Långt före IKEA levererades det platta paketet i wellpapp fritt per järnväg.

Verksamheten bedrevs som växelbruk. Bänksnickeri varvades med byggnadssnickeri. Gustav och hans anställda cyklade till byggen. Det kunde vara kallt, blött, blåsigt och långt. Gustavs hustru Anna stod för förning – vändstekta ägg på knäckebröd, fläsk och bruna bönor i bleckburk och kaffe i flaska med strumpa, också åt de anställda som bodde i rummen ovanpå verkstan. Vid det här laget hade familjen flyttat in i det nya boningshuset på tomten med adress Storgatan 31. 1935 ställde Gustav undan cykeln och köpte sin första bil, en A-Ford av 1928 års modell med registreringsnumret R 4160.

Fällbord och skolbänkar för hemmabruk var en stor artikel åren före andra världskriget. Under kriget låg verksamheten för fäfot. Gustav åkte på byggen i trakten med gengasaggregat på släp. I verkstan fanns inte ens jobb för Rune som nu började bli vuxen eller för blivande mågen Göran.

I mitten av 40-talet kom det igång så smått igen. Vävstolarna var utgående vara. När Gustav skulle effektuera sista beställningen var lagret tömt. Han såg ingen annan råd än att packa ner sin hustrus vävstol. Det blev aldrig av att han snickrade en ny. Anna tog det jämnmod. Hon hade fullt upp med annat.