Picardie, Frankrike

Flodernas och kanalernas Picardie, skutornas och pråmarnas Picardie, de tidiga morgnarnas Picardie, stilla som en flamskvävnad – dimman som ryker över vattnen, jägarna, änderna som flyger upp ur vassen, hundarna.

Närmast öster om Picardie ligger Champagne-Ardenne med distriktet Champagne, den enda plats på jorden som har rätt att kalla sitt mousserande vin champagne. Beteckningen är ursprungsskyddad. Picardie är ett uråldrigt odlings- och beteslandskap. På kritplatåerna hölls får. Under medeltiden växte en textilindustri fram baserad på fåraveln. Vävarna var invandrade flamländare. I århundraden gick provinsen ur hand i hand, fransmän, engelsmän, flandriska grevar och burgundiska hertigar. 1477 införlivades Picardie slutligen med Frankrike.

Somme har sitt namn efter floden som rinner ut i Engelska kanalen. Det är provinsens nordligaste departement. Residensstaden Amiens är känd för sin vackra kyrka från 1200-talet, en katedral med trunkerade torn. Första världskriget bröt ut 1914. Här i det omedelbara grannskapet rasade sommaren och hösten 1916 striderna mellan britter och fransmän på ena sidan och tyskar på den andra.

Mer än en miljon man stupade i leran. Det är märkligt att tänka sig. De gamla krigsskådeplatsernas terräng är småkuperad, inte sällan som ett resultat av skyttegravar och granatexplosioner, idag en pastoral idyll med bräkande får och klockors klang.

I det böljande landskapet ligger krigskyrkogårdarna som utbredda picknickdukar, de brittiska med sina rader av vita stenar innanför murar av tegel. På var och varannan sten står Known unto God, inget namn. Stora träd med lövverk i British Racing Green vakar utmed murarna. Här och var finns en tysk kyrkogård med sina svarta löpor av korsstygn.

De små städerna och byarna ligger kvar där de en gång låg, små städer och byar bakom linjerna på varsin sida om fronten med små slott och små värdshus där de högre officerarna dinerade medan krevaderna lyste upp natthimlen – ostron, hummer, pâté de foie gras och rapphöna, kalfaktorn i stram givakt och kruttorr Krug på kylning – över nio och under elva grader. Men det är en annan historia.

Den här handlar om ett kök, ett kök i ett slott, ett riktigt slott med järnstaket, hög grind i smide och allé av citrusträd i dubbla led. Det uppfördes omkring 1760. Stilen är rokoko. Slottet har bebotts av franska ädlingar och engelska modeskapare. Någon gång tjänade det kanske som fältsjukhus, ett sådant som den excentriska amerikanska författarinnan Gertrude Stein och hennes väninna Alice B. Toklas levererade förnödenheter till under första världskriget.

I en T-Ford som döpts till Aunt Pauline efter en äldre släkting till Gertrude, for damerna Frankrike runt med mat och medicin till sårade soldater. De ampra amerikanskorna var även de av skåpmodell. På sin Tour de France frukosterade, lunchade och dinerade de på hotell och små värdshus. Och förmodligen skålade de högre officerarna i champagne med damerna. A votre santé, mesdames!

Damernas glupande aptit blev ett slags civilmotstånd, en manifestation för fred. Efter kriget fortsatte det av bara farten. Deras liv var en enda lång picknick. I Paris höll det rustika paret berömd litterär salong. Picasso och Hemingway hängde för jämnan hos damerna på 27, rue de Fleurus. Picasso målade en gång Steins porträtt. Så där ser hon inte ut, invände någon maliciöst. Det spelar ingen roll, svarade målaren, så där kommer hon att se ut.

Köket var Toklas domän. I sin smått klassiska Alice B. Toklas Cookbook samlade hon barska recept tryfferade med biografiska notiser och anekdoter från det egna köket och resor runt Frankrike. Ett urval har getts ut med titeln Murder in the Kitchen. Mycket anka, duva och karp blir det. Hennes första offer i köket var Herr Karp. Men det är en annan historia.

Den här handlar som sagt om ett kök, ett annat kök. Slottet i Somme var en period hotell men är nu åter privatbostad. Slottsherre är en högvälboren dansk. Familjen har bott många år i England. Hans hustru grevinnan berättar att hon råkade läsa om Kvänum i ett inredningsmagasin. Själv visste hon inget om det svenska märket. Men det gjorde hennes vänner – och hon blev inte besviken.

Det är ett stort hus med ett litet kök. Till ytan vill säga. Volymen är ansenlig. På höjden finns gott om plats. Grevinnan bestämde sig kvickt för Kvänum. Företagets utbud av höga skåp gjorde djupt intryck på henne. Valet föll på Broby, handmålat i pärlgrönt. Hon planerade och ritade själv sitt kök. Det var bråttom och skulle vara färdigt till en vikig familjetilldragelse.

Grevinnan är van vid de engelska köken men har alltid tyckt att de är lite för dekorerade. Kvänums avskalade skandinaviska stil tilltalar henne. Det är vackert helt enkelt.

Hon är mycket förtjust i sitt kök fast man ständigt får dra runt på en aluminiumstege. Och en sak till – om hon vetat att Kvänum gör jalusiskåp, hade grevinnan beställt ett pärlgrönt med Johnny Håkanssons rullmekanism. Det visste hon inte. Och det är det enda hon beklagar.