Lärkstan, Sverige

För Sitte var stadsplanering en konstnärlig verksamhet att likna vid komposition eller måleri. Den täta medeltidsstaden var hans ideal, staden som organism, kropp, och det oregelbundna en dygd. Camillo Sitte hade en fäbless för böjda gator och krökta rum, förgårdar, fritrappor, tornprydnader, och små gömda trädgårdar förbundna med gator och platser av gångar och portaler.

Allt det där tog Hallman fasta på. Och hans verk är förvånansvärt intakt. Lärkstan står där än med sina trädgårdar, portiker, grindar i svart smide, trappor, prång, murar med vildvin och staket med klängrosor.

Mitt i den lilla stadsdelen ligger en liten betagande park, Balders hage. Även gatorna har namn efter fornnordiska gudar och gudinnor – Tyr, Brage, Frigg. Här blommar nationalromantiken. Området är kuperat. Det passade en topografisk talang som Hallman. I Lärkstan kunde han i Camillo Sittes anda lekfullt plocka med planen i befintlig terräng.

Bebyggelsen består av flerfamiljshus, några lägre och några högre, här finns också fortfarande ett och annat klassiskt town house, inte minst på Danderydsgatan, ett litet bihang till Lärkstan, Stockholms kanske finaste men ensammaste gatstump – egentligen hör den hemma i Belgravia eller Mayfair.

Engelbrektskyrkan ritades av Lars Israel Wahlman, en av tidens uppburna svenska arkitekter. I övrigt anlitades ett helt koppel av namnkunniga kolleger, bland dem vår gamle bekant Erik Hahr som ritade Gustaf Daléns hus på Lidingö.

När Wahlman och Hahr var i farten kan man enligt principen om guilt by association misstänka att också Filip Månsson varit framme. Mycket riktigt utförde han kalkmålningar i kyrkan och det är ingen vild gissning att några skönt målade överstycken och omfattningar på fönster och portar i kvarteren bär Månssons signatur. Åtminstone ett town house har han dekorerat invändigt.

Lärkstan är mörkt tegel, puts, trä, natursten, ärggrön koppar, fasader med kanapéer och burspråk, blyinfattade fönster i liv, pilastrar.

I ett av husen finns en lägenhet högst upp. Farstun har schackrutigt golv av marmor, hallen är rund. Det är högt i tak med himmelsblå kupol och lanterninens ljusbrunn i taket. En trappa upp ligger ett slags entresol. Värdinnan berättar att den delen av lägenheten länge saknades. Kanske för att ägaren hade råkat på obestånd. I Lärkstan hände det titt som tätt förr i tiden, särskilt under depressionen på 30-talet. Hellre än att flytta styckade man brutalt av ett par rum som kompletterades med kokskåp och hyrdes ut. Spåren efter den provisoriska väggen syns fortfarande som ett ärr i taket.

I våningen bodde en gång Vilhelm Moberg, en av det förra seklets mest stridbara svenska författare och skribenter. Han började som fattig radskrivare på ett lokalblad i provinsen och slutade som diktarhövding på fin adress i huvudstaden. Det sägs att hyresgästen i den avskurna lägenheten kunde smygtitta genom ett litet fönster när Moberg och hans gäster pokulerade där nere i rotundan. Fönstret sitter kvar.

Tidningsmannen och kritikern Olof Lagercrantz skrev dagboksnotiser om tidens författarfester. Litterära fejder utkämpades inte sällan handgripligt. Författare är ett känsligt och hetlevrat släkte. Det var inte bara Hemingway som gjorde upp med nävarna. Särskilt nervigt var det under recensionssäsongen. Moberg är en av de porträtterade författarna i Lagercrantz bok Vid sidan av. Kritikens gillande vann han inte alltid. Men folkets kärlek erövrade han med romansviten Utvandrarna om Karl-Oskar och Kristina som emigrerade till Amerika.

Först i modern tid har de förlorade rummen en trappa upp införlivats med lägenheten. Balustraden i gjutjärn återskapades med balkongräcket som modell. Det är en sällsynt vacker våning. Rum efter rum öppnar sig, alla oregelbundna, knappt en rät vinkel. Camillo Sitte hade glatt sig som ett barn. Möbler och mattor har formgivits och tillverkats enkom för de här rummen.

Ovanför en sittgrupp finns en lampa i form av en snäcka i alabaster. Den hängde en gång i taket på Gunnar Asplunds kontor. Asplund ritade det i arkitektkretsar kultförklarade Stockholms stadsbibliotek och annexet till Göteborgs tingshus. Tillsammans med Sigurd Lewerentz skapade han Skogskyrkogården, idag världsarv.

Inredningen är utförd med ett slags absolut gehör för arkitekturen. Föräldrarnas sovrum, barnens rum, dressing room och badrum är alla inredda med Broby ren vit. Spegeln i badrummet med smal ram i rostfritt utan fog är ett under av enkelhet.

I köket återkommer farstuns marmorschack. Luckan är Dalby sotgrå, samtliga bänkskivor vit Carrara. Om dessa väggar kunde tala. Här samlades de för vickning fram på småtimmarna, författarkotterierna, tisslande och tasslande, ältande sina oförrätter och förbannande sina ogina kritiker. Även om man gärna vill tänka sig att de litterära kombattanterna blev sams och slöt fred till sist, förslagsvis över en Janssons frestelse med pilsner och en sup eller två.