Valleløka, Norge

Det är inte vilket hus som helst. En gång förvärvades det av norska staten. I lägenheten residerade statsministern Trygve Bratteli. Mittemot bodde finansministern. Svalen på Ullevålsveien var Norges svar på 10 och 11 Downing Street i London.

En dag i februari 1981 träffades den inre cirkeln i Arbeiderpartiet här hemma hos Bratteli för att utse ny ordförande och statsminister. Det blev jag, sa Gro Harlem Brundtland när hon kom ut i köket där den gamle statsministerns hustru Randi kokade kaffe. Köket var litet och vette in mot gården.

Idag har det gjorts om till sovrum och stora salongen där inre cirkeln träffades har förvandlats till kök. Värden mal kaffet för hand. Det knäpper och knastrar. Att mala är en rit, en meditativ vana. Det låter som en tibetansk bönekvarn. Han brygger kaffet i en traditionell italiensk espressokanna som skruvas isär i midjan. Det står en liten kontingent på hyllan ovanför kyl och frys. De är vackra, enkla och bra, säger vår värd. Och kaffet blir gott.

Han är samlare. Här finns små kollektioner av gamla kameror med bälg och låda av trä, skoblock i ådrad ceder, klassiska glasburkar för torrvaror, inga dyra föremål och praktpjäser – vackra och hållbara ting med patina, mjuka linjer och nötta ytor, föremål som är gjorda med omsorg och noggrannhet. Han ogillar resursslöseri och skaffar sig saker som håller, ett sätt ta ansvar i vardagen.

Området kallas Valleløkka. Det ligger centralt. På andra sidan gatan hade kronprins Haakon en lyxig lya. Bebyggelsen är blandad – gator med stora hus i sten och privatvillor från förra sekelskiftet, 20-talshus med fönster i liv och funkis med flacka kuverttak.

Längs Anton Schjøths Gate, landets dyraste sägs det, ligger flerfamiljshus från sekelskiftet, vart och ett med en omgivande trädgård där syrenerna doftar ljuvligt i juniskymningen. Fönstren är höga med bågvalv och blyinfattat glas. Över gatan står en air av Berlin och Wien, Jugend och Secession. Och nog ser det ut som ett och annat föremål från Wiener Werkstätte i nischer och fönstersmygar, vaser, glasmosaiker och drömska halvt bortvända kvinnohuvuden.

Ett stenkast därifrån ligger en liten bruksmiljö mitt i stan, en samling murade och putsade hus som uppfördes på initiativ av ämbetsmannen Schjøth och bankiren Frølich. Det var tänkt som ett litet mönstersamhälle för arbetare. Men det blev för dyrt. Någon arbetare fick aldrig råd att flytta in. Idag kostar husen miljoner.

I huset på Ullevålsveien bor inga politiker längre. Numera befolkas det av operasångare, violinister, utrikeskorrar, väldens bästa barista och annat löst folk. Stadsdelen är bohemisk men inte trendig, enligt vår sagesman. La Sosta, the little Italian på hörnet, är dess epicentrum. Det är där man träffas. Hos Mario handlar man sina specerier. Och i köket där vi sitter förvandlas råvaran till måltider i goda vänners lag, med vin och samtal vindlande långt in i natten.

I Norge äter familjer en måltid i veckan ihop. Här i huset gör de det två gånger om dagen. Vad La Sosta är för kvarteret, är köket för lägenheten. Det är här de lever, med sig själva och sina gäster. Ibland gör värdfolket ett fåfängt försök att sprida kalaset till övriga rum och mjuka sittgrupper. Men det slutar alltid med att gästerna häckar på de hårda stolarna kring köksbordet.

Framför de höga välvda fönstren står Le Corbusiers fåtöljer i svart. Värdparet ville ha ett annorlunda kök med en atmosfär av både privat och offentligt. Resultatet blev personligt, en egenhändig och egensinnig design – ett möte mellan det viktorianska köket och en Fish and Chip Shop i Soho.

Hela lägenheten går i nyanser av grått med en och annan häftig färgaccent, som en soffa i rosa. Med sin grafiska skärpa omfattar köket hela gråskalan från svart till vitt. Här finns en atmosfär av industrilokal. Hyllan i rostfritt från Habitat längs ena väggen slår an en ton, en rå och skön klang av tillverkning och beredning.

I detta hushåll vägs och mäts, sköljs och rensas, skalas och skärs, hackas och mals, pressas och mosas, blandas och rörs, kokas och silas, späs och reduceras. Och här stoppas korv med hjälp av en gulnad Electrolux Assistent från 1944. Den fanns på nätet och kostade en bråkdel av tillsatsen till en Kitchen Aid.

Det är ett genomtänkt kök. Ordning och reda är ett måste, också för livsnjutaren. Redskap och verktyg finns där de ska. Ingredienser görs i ordning i tid och placeras inom räckhåll. På kockesperanto kallas det mis-en-place.

Kökets andra långsida är kaklad från golv till tak. Längs väggen har praktiskt taget hela köket radats upp. Arrangemanget bidrar till intrycket av restaurang. Snickerierna är Kvänums Dalby med innanförliggande lucka, överskåp i rökgrå, underskåp i sotgrå och på ena kortväggen antikhylla i rökgrå, allt målat på ask. Den lilla antikhyllan under överskåpet utgör en oväntad liten viktoriansk fotnot.

En enkel vit fläktkåpa av egen design stärker karaktären av industri, liksom de gamla vägghängda franska lamporna på ledad arm som sprider ljus över arbetsbänken. Ovanför bordet hänger två tjeckiska fabrikslampor i svart plåt med kedjor och hissarmatur i bakelit.

Bänkarna är av Corian, diskhon av porslin och en smäcker blandare av nickel, ännu en liten viktoriansk vink. Spisen är en italiensk Ilve och kyl och frys mellan dörrarna på kortväggen en likaledes italiensk Smeg.

Poeten och politikern Dante hade nog känt sig hemma i kollegan Brattelis gamla boning. Inte främst för de italienska märkena. Fast dem hade han också gillat – den gamle bitvargen var patriot. Ändå är det inte varumärken det kommer an på. Det är snarare känslan för material, omsorgen om råvaran och kärleken till maten. Det hör i sin tur ihop med synen på måltiden som ett sätt att odla samtalets konst och knyta vänskapens band, det där som Dante skrev om i Convivio, Gästabudet. Jo, i köket på Ullevålsveien hade renässansdiktaren trivts. Fast helst hade han nog hängt med sin Mac på La Sosta.