Örgryte, Sverige

Visst behov av renovering förelåg. Hade de vetat hur stort, är det tveksamt om de köpt. Men ångrar sig gör de inte. Några dagar efter att de flyttat in kom en granne förbi och berättade att det var den världsberömde arkitekten Le Corbusier som ritat huset.

Från krönet på Prytzgatan avtecknar sig de räta vinklarna skarpt mot himlen, en bländvit kub i den bleka solen. Ett välvt trapphus leder upp till en liten kajuta på taket med runda ventiler och reling. Huset står där, liksom utskuret ur sitt eget sammanhang, en arkitektonisk solitär.

För några år sedan låg det förtöjt i den mörka tujan, på ena gavelns flagade vägg hängde en fullriggare med svällande segel i svart smide. Man såg det inte, ett hus som glömt sitt eget förflutna och införlivats med en omgivning av sekelskifte och 20-talsklassicism.

Men så flyttade det unga paret in. De röjde på tomten och rotade i arkiven och de hittade ett hus och upptäckte en historia. Det där med Le Corbusier stämde inte. Det visste de. Men en märklig historia var det.

Huset ritades av Ingrid Wallberg, den första kvinnan i Sverige att driva egen arkitektfirma. Hon var av förmögen familj från Halmstad. Pengarna kom från tegel och textil. Ingrid var helt ung när hon träffade Albert Lilienberg, sedermera förste stadsingenjör i Göteborg. De förälskade sig. Men det var kärlek med förhinder. Ingrid var bara sjutton. De skulle dröja några år innan de blev ett par. Lilienberg var en trädgårdsstadens pionjärer och främsta förespråkare i Sverige. 1909 gifte de sig och flyttade in på Stora Gårdas herrgård i Örgryte. Medel fattades som sagt inte.

1912 studerade Ingrid stadsbyggnad vid Fachschule für Architektur i Berlin. Annars saknade hon formell utbildning men var passionerat intresserad av arkitektur och stadsplanering. Tillsammans med maken deltog hon i arkitekttävlingar. De vann priser och Ingrid etablerade sig i professionen. 1917 föddes en liten son.

Ingrid var affärskvinna av rang. Vid sidan om arkitektpraktiken hade hon handelsträdgård på Stora Gårda och tillsammans med maken drev hon Rex Cykelfabrik i hemstaden Halmstad. I mitten av 20-talet skildes arkitektparets vägar. Albert flyttade till Stockholm och Ingrid drog till Paris med parets elvaårige son Björn.

I Paris fanns Ingrids syster Lotti Rääf. Hon hade själv brutit upp ur sitt första äktenskap och levde nu med musikern Albert Jeanneret, bror till ingen mindre än Charles Édouard Jeanneret, mer känd under artistnamnet Le Corbusier, funktionalismens store profet.

Denne schweizare hade utvecklat sin idé om purismen, ett slags kubistisk arkitektur. Hans fempunktsprogram föreskrev fristående pelare som bärande element, takterrass, öppen planlösning, fönsterband och fri fasad. Konstruktionen med stommen av pelare avlastar fasaden och tillåter fönsterband och öppen planlösning. Med sina fritt svävande hus i betong tycktes Le Corbusier trotsa tyngdlagen.

Hans hypermoderna idéer var inspirerade av en uråldrig arkitektonisk form, det antika Greklands megaron, ett rektangulärt rum med ingång på ena kortsidan, en låda helt enkelt. Den förekom runt hela Medelhavet och fanns sedan urminnes tider i Mindre Asien, Levanten och Nordafrika.

Våren 1928 praktiserade Ingrid Wallberg hos Le Corbusier. Studion var en 40 meter lång låda, S35 kallad efter adressen på rue de Sèvres i Montparnasse. Villa Savoye var ett av projekten som låg på ritborden. På taket till den berömda kubiska byggnaden i Poissy från 1929 bildar den välvda väggen ett krökt rum. Med Villa Savoye iscensatte Le Corbusier sitt fempunktsprogram. Kanske hjälpte Ingrid till med ritningarna. I Paris mötte hon den unge arkitekten Alfred Roth, Le Corbusiers landsman. När hon återvände hem till Göteborg följde han med.

De två öppnade arkitektkontoret R&W i trädgårdsmästarbostaden på Stora Gårda. Om Le Corbusier var mästaren blev Ingrid hans apostel i Norden. Det första projektet, två hyreshus på Stora Gårdas ägor, gick i stöpet. Men i ett hörn på tomten ritade de också ett hus åt Ingrid och hennes son, en funkisvilla i Le Corbusiers anda.

Ritningarna godkändes men byggnadslovet överklagades av grannarna som ansåg det vara en styggelse i trädgårdsstaden. Funkisen stod under debatt. Året efter, 1930, arrangerades Stockholmsutställningen. Anförda av Carl Malmsten gick kritikerna till storms. Stämningen var hätsk. I Göteborg tog länsarkitekten Erik Friberger parti för Ingrid Wallbergs hus. Formmässigt och konstnärligt överlägset grannhusen, skrev han i ett utlåtande. Det hjälpte inte. Högsta instans gav grannarna rätt. Några år senare byggdes huset ändå. Men Ingrid flyttade aldrig in.

Även i modifierat skick är huset en hommage till Le Corbusier och ett vackert exempel på funkis – den enkla kubiska formen, fönsterbanden och den välvda volymen, kajutan och terrassen på taket. Men någon epigon var hon inte. Som arkitekt hade Ingrid Wallberg ett alldeles eget temperament och språk. Man känner genast igen henne.

Med den på en gång grundliga och varsamma restaureringen har de nya inbyggarna ärat husets förflutna. Insikten har kommit gradvis. De inte bara renoverar ett hus, de vårdar också ett minne. Med sina två små killar har det unga paret i några års tid nomadiserat från rum till rum, periodvis levt och lagat mat under fältmässiga former.

I enlighet med gällande funkisnorm var köket från början litet och trångt. Tidigare ägare rev väggen till jungfrukammaren och de nya byggde ut någon meter på baksidan. Köket blev stort och rymligt med utgång till trädgården. Genom fönsterbandet strömmar norrljus och från andra hållet silar söderljus genom matvrån i ett magnifikt L-format rum. Köket är numera inte enbart till för beredning. Här äter man och umgås också.

Hur hittar man rätt kök? Man googlar ”funkis” och hamnar hos Kvänum. Svårare än så var det inte. Valet föll på Banér med slät lucka och stomme i dunvit. Skjutluckorna har teakhandtag, lådor och övriga luckor snäppen och handtag i rostfritt.

Kyl och frys i borstat stål, diskbänk i rostfritt, bänkar med laminatskivan Virrvarr, Jacobsens stol Sjuan i teak och underlägg med Franks Manhattanmotiv sätter stämningen. Någon gång har de offrat det antikvariska för det funktionella. Det praktiska är trots allt funkisens själ.

Nya fönster med ramar i aluminium sattes in och de gamla dörrarna inomhus byttes mot formgivaren Olle Andersons grå räfflade med rund ruta, en liten blinkning åt ventilerna i kajutan på taket. Dörrarnas randning beskriver ett snitt av en sinuskurva. Texturen registrerar ljusets skiftningar.

Här finns inget doktrinärt. Det är lekfullt och improviserat, fritt efter funkis och 50-tal. Huset på Prytzgatan är en magisk låda, en tidsmaskin.

Hur gick det då för Ingrid? Hon gifte om sig och arbetade på. Det var en arkitektgärning med social tendens. Ett ljust, hälsosamt och funktionellt boende för folkflertalet var hennes ärende. Hon inledde ett samarbete med nybildade HSB som på Stockolmsutställningen representerades av R&W:s inredningar med kompaktkök, kokskåp och andra praktiska lösningar på små ytor.

Efter ett par år återvände Ingrids kompanjon Alfred Roth till Schweiz. Han kom att bli en av seklets verkligt inflytelserika arkitekter. Då och då måste han ha tänkt på tiden i Sverige – och huset vid havet. En skräddarmästare i Kungsbacka önskade sig ett osvenskt sommarhus och fick en låda på ben med svindlande utsikt från takets terrass över fjorden.

Aldrig hade de känt sig så fria. Med Villa Simonsson kunde R&W ostört förverkliga sin vision och in i minsta detalj genomföra ett estetiskt program med volymer markerade i modernismens signalfärger rött, blått och gult – en liten fyr i funkis. Av huset syns idag inte ett spår. Det är försvunnet. Kvar finns ett tidningsfoto, en kornig hägring bland martallarna på berget.

Men huset på Prytzgatan står där det stod, på den tomt som en gång var Ingrids. Hon skulle ha bott där med sonen Björn. Det blev aldrig så. Ingrid tröttnade på de rättsliga processerna, styckade av och sålde. Ett par år senare dog hennes pojke i en olycka. 1935 godkändes ritningarna och huset kunde byggas.

Efter faderns och broderns död återvände Ingrid Wallberg på 40-talet till Halmstad för att leda familjeföretaget. Hon fortsatte att rita hus, det sista, en industribyggnad, så sent som två år före sin död 1965. Idag skulle hon nog ha blivit glad vid anblicken av huset på Prytzgatan med en liten pojkcykel lutad mot väggen.