Bitterna, Sverige

En man i stövlar fyller grus i groparna. Kanske gör han det på vägsamfällighetens uppdrag. Men troligare är att han tagit saken i egna händer. Skyldigheten att hålla led stadgades redan i den äldre västgötalagen.

Mannen i stövlar pekar ut stugan, den första till vänster efter järnvägen. Huset tjänar sedan snart fyrtio år som sommarviste åt en förläggare och hans hustru. Hon är gallerist med inriktning på konsthantverk och formgivning, och textilare i botten. Han är bördig från bygden där fadern var omtyckt och aktad handlare.

Familjen har sin dagliga gärning förlagd till Stockholms innerstad men deras somrar ligger strödda här nere i det inre av Västergötland, i gräs och grönska med hemliga kantarellställen och små skogssjöar med mossbrunt vatten.

Så här långt bort trodde jag inte man kunde komma, konstaterade journalisten och författaren Mauritz Edström när han hälsade på. Och han var ändå norrlänning.

Ek och apel vakar över gård och tun. Det är tyst och stilla, så när som på det svirrande ljudet av svalor. De flyger lågt. Det är regn i luften.

På förstukvisten står träskor på rad. Inomhus är det lågt i tak. Vi slår oss ner kring bordet i kammaren och dricker hemmagjord flädersaft. Den nötta bordsskivan är indigoblå eller möjligen ultramarin. I rummet står en rörspis, i princip en kakelugn utan kakel, förr i tiden vanlig i fattiga hem. Ugnsmakaren har slagit tre små gotiska valv i murverkets vita puts.

Under åren har stugan förlängts i bägge ändarna för att hysa en växande familj. Den påminner numera om en liten manbyggnad. Intrycket förstärks av två fristående flyglar. Den ena rymmer ett ljuvligt gästrum med bad, den andra ett underbart bibliotek med böcker från golv till tak.